Minns du debatten om videovåldet i början av 80-talet?
Min mamma var mycket upprörd över de nya videoapparaterna som spred våldsamheter till ungdomar. Hon gick på möten och agiterade mot den hemska nymodigheten. Nu i efterhand har debatten ett löjets skimmer över sig. De flesta inser att det ju faktiskt bara var en teknisk pryl som visserligen möjliggjorde spridning av usla filmer, men också innebar något bra.
Parallellen till internet är uppenbar. Därför blir jag förvånad både över de som förfasar sig och de som ser de nya sociala medierna som någon slags frälsning.
Truth – sanning är en av de punkter som i boken ”The Elements of Journalism” anges som kännetecken för den goda journalistiken. Journalistiken kan använda sig av de sociala medierna både för input och för output. I artikeln ”Social media – journalistikens räddning” ser skribenten de nätbaserade medierna som viktiga informationskanaler för att ta reda på vad som för tillfället berör människor. Men frågan är hur sann den informationen egentligen är. Eftersom jag är forskare är jag van att tänka i termer av representativitet och bortfall. Det finns anledning att tro att vissa människors röst inte blir hörd i de sociala medierna. Pensionärer är, ännu så länge, underrepresenterade när det gäller bloggande och internetanvändning. Å andra sidan är inputen ändå ett steg framåt, när det gäller journalisters möjlighet att ta del av människors tankar.
Who journalists work for – i vems intresse skrivs en artikel är en annan viktig punkt i ”The Elements of Journalism”. Även här innebär nätbaserade medier både plus och minus. Det positiva är att människor har möjlighet att publicera sig utan det filter som ägare av de traditionella medierna i värsta fall kan utgöra. Å andra sidan kan det vara svårare för läsaren att få reda på om det finns intressenter som ligger bakom en publicering på nätet.
Jag tror inte att sociala medier är journalistikens räddning, men väl ett användbart instrument om man fortsätter att vara kritisk och inte glömmer dem som inte deltar.
/Cecilia
fredag 15 maj 2009
tisdag 21 april 2009
Blogg D Kampanjjournalistik
När jag arbetade som läkare vid en psykiatrisk klinik möttes jag en morgon av ett radioteam som hade tagit sig in på den låsta avdelningen. De skulle göra ett reportage om en utvisningshotad, psykiskt sjuk kvinna. Jag ställde mig mycket tveksam till det med tanke på såväl de andra patienternas som kvinnans egen rätt till integritet. Å andra sidan skulle ett radioreportage sannolikt ge henne en mycket större chans att få stanna. Förmodligen skulle det ha större betydelse än de intyg om hennes psykiska hälsa som vi skrev för att hindra utvisningen. Skrämmande, med tanke på alla som inte får samma möjlighet som hon. Ändå tror jag att det är djupt mänskligt. Journalister målar upp en bild av den drabbade så att den som fattar beslutet har svårare att värja sig. Dessutom, vilket nog är ännu viktigare, vill beslutsfattaren inte framstå i dålig dager inför andra.
Jag vet inte hur det gick i detta speciella fall, mer än att jag tror att radiointervjun genomfördes, men senare och i en annan miljö.
Förutom rättviseaspekten tror jag att en stor risk med kampanjjournalistiken är att man som journalist inte har hela bilden klar för sig. Därför är det otroligt viktigt att skaffa en ordentlig bakgrundsinformation – även om man tror sig veta.
Jag vet inte hur det gick i detta speciella fall, mer än att jag tror att radiointervjun genomfördes, men senare och i en annan miljö.
Förutom rättviseaspekten tror jag att en stor risk med kampanjjournalistiken är att man som journalist inte har hela bilden klar för sig. Därför är det otroligt viktigt att skaffa en ordentlig bakgrundsinformation – även om man tror sig veta.
måndag 30 mars 2009
Blogg C- Reportagebok
Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad
Åsne Seierstad tillbringar några månader hemma hos en bokhandlarfamilj i Afghanistan. Hon berättar framför allt om kvinnornas liv och om det förtryck de utsätts för i samhället och i familjen.
Visst kan man läsa texten som skönlitteratur, trots att den är skriven utifrån fakta, helt i enlighet med Marc Weingartens definition av ”new journalism”. Men inte heller Seierstad kan göra en helt objektiv beskrivning. Att återge en historia innebär ju alltid en tolkning. Berättaren väljer vad som skall berättas och vad som skall utelämnas. Åsne Seierstad betonar att hon som västerländsk kvinna hade tillgång till både kvinnornas och männens värld, som en slags garanti för att hennes bild är mer sann än andras. Och visst är det en förutsättning att hon har tillgång till den värld hon skall beskriva, men det är ingalunda någon garanti för sanningshalten.
All journalistik handlar om att ge en bild av verkligheten. Att det som sägs är sant är en förutsättning. Nåde den som utger sig för att ha skrivit en journalistisk text och som sedan avslöjas ha brister i äktheten. Se bara på debatten om "Gömda".
Ett absolut krav från läsaren är att vi inte blir lurade. Vi vill veta om det är en sann eller påhittad historia. Och vi vill också när det är en påhittad historia att författaren håller sig till reglerna. Att som författare i slutet av en kriminalroman säga att mördaren var en utomjording är inte lyckat såvida inte läsarna från början känner till förutsättningarna att det skulle kunna vara ett logiskt alternativ.
Även Åsne Seierstad fick kritik för sin bok. Bokhandlaren själv kände sig kränkt. Så kränkt att det blev ett rättsligt efterspel. Och visst kan man säga att Åsne Seierstad på sätt och vis har stulit hans historia. Åtminstone så som han själv skulle ha velat återge den.
Men vad är då alternativet? Att göra en helt fiktiv variant av boken? Frågan är om det hade varit så lyckat. Det ligger en styrka i att det är verkliga personer som beskrivs. Om syftet är att förändra världen är det förmodligen mer effektivt. Är syftet däremot att vi skall förstå de mekanismer som leder fram till förtryck eller förstå olika skeende, så spelar sanningshalten kanske inte så stor roll, så länge berättelsen är trovärdig.
Åsne Seierstad tillbringar några månader hemma hos en bokhandlarfamilj i Afghanistan. Hon berättar framför allt om kvinnornas liv och om det förtryck de utsätts för i samhället och i familjen.
Visst kan man läsa texten som skönlitteratur, trots att den är skriven utifrån fakta, helt i enlighet med Marc Weingartens definition av ”new journalism”. Men inte heller Seierstad kan göra en helt objektiv beskrivning. Att återge en historia innebär ju alltid en tolkning. Berättaren väljer vad som skall berättas och vad som skall utelämnas. Åsne Seierstad betonar att hon som västerländsk kvinna hade tillgång till både kvinnornas och männens värld, som en slags garanti för att hennes bild är mer sann än andras. Och visst är det en förutsättning att hon har tillgång till den värld hon skall beskriva, men det är ingalunda någon garanti för sanningshalten.
All journalistik handlar om att ge en bild av verkligheten. Att det som sägs är sant är en förutsättning. Nåde den som utger sig för att ha skrivit en journalistisk text och som sedan avslöjas ha brister i äktheten. Se bara på debatten om "Gömda".
Ett absolut krav från läsaren är att vi inte blir lurade. Vi vill veta om det är en sann eller påhittad historia. Och vi vill också när det är en påhittad historia att författaren håller sig till reglerna. Att som författare i slutet av en kriminalroman säga att mördaren var en utomjording är inte lyckat såvida inte läsarna från början känner till förutsättningarna att det skulle kunna vara ett logiskt alternativ.
Även Åsne Seierstad fick kritik för sin bok. Bokhandlaren själv kände sig kränkt. Så kränkt att det blev ett rättsligt efterspel. Och visst kan man säga att Åsne Seierstad på sätt och vis har stulit hans historia. Åtminstone så som han själv skulle ha velat återge den.
Men vad är då alternativet? Att göra en helt fiktiv variant av boken? Frågan är om det hade varit så lyckat. Det ligger en styrka i att det är verkliga personer som beskrivs. Om syftet är att förändra världen är det förmodligen mer effektivt. Är syftet däremot att vi skall förstå de mekanismer som leder fram till förtryck eller förstå olika skeende, så spelar sanningshalten kanske inte så stor roll, så länge berättelsen är trovärdig.
tisdag 24 februari 2009
Etikens gråzoner
I pressens egna publicitetsregler står det att man inte skall framhäva berörda personers sexuella läggning eller religiösa åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget.
När det gäller mordet på en homosexuell man i Malmö före jul ser jag ett antal faktorer som komplicerade vad som skulle publiceras.
Att bedöma betydelsen för sammanhanget.
Att polisen inte (ännu) såg ett klart samband mellan offrets läggning och de misstänktas religiöst grundade moral, behöver inte betyda att det inte finns något samband. Bara det faktum att offret var homosexuell och de misstänkta tidigare visat sig ha starkt negativa åsikter om homosexualitet kan vara ett motiv. Då bör man enligt min mening kunna rapportera det precis som man rapporterar om möjliga motiv i andra sammanhang. ( t.ex. att offer och gärningsman hade ouppklarade affärer o.s.v.)
Bara man talar om att polisen ännu inte vet om det är det verkliga motivet och att de inte är dömda, bara misstänka.
Offret och allmänintresset
Egentligen tycker jag att det är mer problematiskt vad man röjer om offret. Det kan ju hända att personen i fråga inte kommit ut som homosexuell. Samma problem uppkommer när det gäller att rapportera om att ett offer varit kriminell. Hänsyn till anhöriga och det faktum att offret inte kan försvara sig gör det extra problematiskt. När det gäller misstänkta hatbrott tycker jag att det har ett så pass stort allmänintresse att det står över den olägenhet det kan ha för anhöriga att offrets läggning görs känd. .
Rädsla att underblåsa rasism.
En anledning till att det är lättare att skriva om en homofob pingstpastor än om muslimska fanatiker är rädslan att underblåsa rasism. Här tror jag att en viss försiktighet kan vara berättigad. Om man inte hade misstänkt att religionen var en del av motivet kanske man inte skulle publicera något om den, men så var inte fallet här. Jag tror precis som Aftonbladets chefredaktör att för mycket förtigande kan spä på känslan av att etablissemanget utelämnar sanningen. Man kan säga ganska mycket bara man försöker vara nyanserad.
Dessutom tror jag att det är viktigt låta invandrare komma fram och ge en motbild i andra sammanhang (som att inte bara visa Rosengård när det är problem).
Namnpublicering
Skamstraffet är avskaffat i Sverige. Därför ser jag ingen anledning att publicera namn. Oavsett om det skrivs ut på nätet eller ej. Att sedan andra kan misstänkas må vara hänt.
När det gäller mordet på en homosexuell man i Malmö före jul ser jag ett antal faktorer som komplicerade vad som skulle publiceras.
Att bedöma betydelsen för sammanhanget.
Att polisen inte (ännu) såg ett klart samband mellan offrets läggning och de misstänktas religiöst grundade moral, behöver inte betyda att det inte finns något samband. Bara det faktum att offret var homosexuell och de misstänkta tidigare visat sig ha starkt negativa åsikter om homosexualitet kan vara ett motiv. Då bör man enligt min mening kunna rapportera det precis som man rapporterar om möjliga motiv i andra sammanhang. ( t.ex. att offer och gärningsman hade ouppklarade affärer o.s.v.)
Bara man talar om att polisen ännu inte vet om det är det verkliga motivet och att de inte är dömda, bara misstänka.
Offret och allmänintresset
Egentligen tycker jag att det är mer problematiskt vad man röjer om offret. Det kan ju hända att personen i fråga inte kommit ut som homosexuell. Samma problem uppkommer när det gäller att rapportera om att ett offer varit kriminell. Hänsyn till anhöriga och det faktum att offret inte kan försvara sig gör det extra problematiskt. När det gäller misstänkta hatbrott tycker jag att det har ett så pass stort allmänintresse att det står över den olägenhet det kan ha för anhöriga att offrets läggning görs känd. .
Rädsla att underblåsa rasism.
En anledning till att det är lättare att skriva om en homofob pingstpastor än om muslimska fanatiker är rädslan att underblåsa rasism. Här tror jag att en viss försiktighet kan vara berättigad. Om man inte hade misstänkt att religionen var en del av motivet kanske man inte skulle publicera något om den, men så var inte fallet här. Jag tror precis som Aftonbladets chefredaktör att för mycket förtigande kan spä på känslan av att etablissemanget utelämnar sanningen. Man kan säga ganska mycket bara man försöker vara nyanserad.
Dessutom tror jag att det är viktigt låta invandrare komma fram och ge en motbild i andra sammanhang (som att inte bara visa Rosengård när det är problem).
Namnpublicering
Skamstraffet är avskaffat i Sverige. Därför ser jag ingen anledning att publicera namn. Oavsett om det skrivs ut på nätet eller ej. Att sedan andra kan misstänkas må vara hänt.
måndag 9 februari 2009
Blogg A- Vedeldning
Göteborgspostens förstasida toppas idag av en nyhet med rubriken ”så farlig är vedeldningen”. Det gäller en undersökning där man sett att husägare som eldar med ved får höga halter av cancerframkallande ämnen inomhus. Forskaren bakom undersökningen skall snart lägga fram sin avhandling i ämnet. Undersökningen presenteras alltså inte för första gången idag. Att doktorera inom medicin innebär att man under en fyraårsperiod skriver mellan 3 och 5 vetenskapliga artiklar som publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Det är alltså ingen ny nyhet. Ändå bedöms det som en så viktig nyhet att det hamnar som toppnyhet i dagens GP.
Fichtelius skiljer på en färsk nyhet och en okänd nyhet i boken, ”Nyhetsjournalistik. Tio gyllene regler”. Göteborgsposten bedömer uppenbarligen att nyheten är okänd för de flesta av läsarna, även om den inte är färsk.
Nyheten anses förmodligen också som viktig eftersom många berörs (vedeldning är vanligt) och effekten kan vara allvarlig (cancer). I artikeln står det som mellanrubrik Eftersatt forskning. Rubriken bygger på vad forskaren själv säger. Eftersom jag själv har forskat vet jag att den forskare inte finns som tycker att det har forskats tillräckligt inom det egna fältet. Jag inser att granskandet kan vara svårt när någon annan har kunskapsövertag, men då kanske man skall vara försiktig med rubriker av den här typen. Det gäller att vara kritisk och se vilka egenintressen som kan ligga bakom. Som t.ex. behov av mer medel till den egna forskningen. Kanske man från medias sida anser att själva forskningsprocessen och att forskningen sker inom ramen för universiteten är en slags garant för kvalitet och seriositet?
Nu tror jag inte att GP i det aktuella fallet har anledning att ifrågasätta kvaliteten, men det kan finnas andra fall. Förutom forskaren egna intressen kan anslagsgivare ha intresse av en publicering. I vetenskapliga tidskrifter redovisas därför idag regelmässigt potentiella bindningar av betydelse vid publiceringar. Kanske något för vanliga media att ta efter?
Fichtelius skiljer på en färsk nyhet och en okänd nyhet i boken, ”Nyhetsjournalistik. Tio gyllene regler”. Göteborgsposten bedömer uppenbarligen att nyheten är okänd för de flesta av läsarna, även om den inte är färsk.
Nyheten anses förmodligen också som viktig eftersom många berörs (vedeldning är vanligt) och effekten kan vara allvarlig (cancer). I artikeln står det som mellanrubrik Eftersatt forskning. Rubriken bygger på vad forskaren själv säger. Eftersom jag själv har forskat vet jag att den forskare inte finns som tycker att det har forskats tillräckligt inom det egna fältet. Jag inser att granskandet kan vara svårt när någon annan har kunskapsövertag, men då kanske man skall vara försiktig med rubriker av den här typen. Det gäller att vara kritisk och se vilka egenintressen som kan ligga bakom. Som t.ex. behov av mer medel till den egna forskningen. Kanske man från medias sida anser att själva forskningsprocessen och att forskningen sker inom ramen för universiteten är en slags garant för kvalitet och seriositet?
Nu tror jag inte att GP i det aktuella fallet har anledning att ifrågasätta kvaliteten, men det kan finnas andra fall. Förutom forskaren egna intressen kan anslagsgivare ha intresse av en publicering. I vetenskapliga tidskrifter redovisas därför idag regelmässigt potentiella bindningar av betydelse vid publiceringar. Kanske något för vanliga media att ta efter?
Blogg A: Australien
Tillgången på flashiga bilder och dramatik tror jag är de viktigaste orsakerna till att bränderna och värmeböljan i Australien har fått så stor uppmärksamhet i TV. Både TV4 och SVT har rapporterat och visat bilder på gråtande människor som förlorat sina hem. En kvinna berättade att hon hade sett grannhusen explodera, ett efter ett.
Däremot har inte nyheten varit lika stor i Göteborgsposten eller i radio. Eller är det bara som jag upplever det? De starka bilderna gör förstås att jag berörs mer.
Detta är vad publiken vill ha…
Jag tycker att man kan se en parallell till rapporteringen från orkanen Katrina i New Orleans. Bengt Johansson beskriver i rapporten ”Vid nyhetsdesken” varför Katrina fick mycket mer uppmärksamhet än en samtidig katastrof i Asien, där det var många fler dödsoffer. Den kulturella närheten, tillgång till bra bilder och att man kunde följa ett dramatiskt förlopp ansåg han var förklaringen till nyhetsvärderingen.
Fichtelius nämner Norrmalmstorgsdramat som exempel på en cliffhanger i sin bok ”Nyhetsjournalistik. Tio gyllene relger”. De instängda sjömännen i u-båten Kursk är ett annat exempel. Lika dramatiskt är det kanske inte i Australien, men lite åt det hållet eftersom alla eldhärjade områden inte kan nås ännu och bränderna fortfarande pågår.
…men också vad man anser att publiken bör få veta något om
Förutom att man kan göra bedömningen att nyheten är vad publiken vill ha kan man också säga att både Katrina och Australienbränderna är viktiga, inte bara för de drabbade utan också för oss, eftersom de har en koppling till klimatfrågan. Det ger en lysande möjlighet att ta upp ett viktigt ämne, som annars lätt blir tråkigt. Medierna uppfyller sin informationsfunktion.
Däremot har inte nyheten varit lika stor i Göteborgsposten eller i radio. Eller är det bara som jag upplever det? De starka bilderna gör förstås att jag berörs mer.
Detta är vad publiken vill ha…
Jag tycker att man kan se en parallell till rapporteringen från orkanen Katrina i New Orleans. Bengt Johansson beskriver i rapporten ”Vid nyhetsdesken” varför Katrina fick mycket mer uppmärksamhet än en samtidig katastrof i Asien, där det var många fler dödsoffer. Den kulturella närheten, tillgång till bra bilder och att man kunde följa ett dramatiskt förlopp ansåg han var förklaringen till nyhetsvärderingen.
Fichtelius nämner Norrmalmstorgsdramat som exempel på en cliffhanger i sin bok ”Nyhetsjournalistik. Tio gyllene relger”. De instängda sjömännen i u-båten Kursk är ett annat exempel. Lika dramatiskt är det kanske inte i Australien, men lite åt det hållet eftersom alla eldhärjade områden inte kan nås ännu och bränderna fortfarande pågår.
…men också vad man anser att publiken bör få veta något om
Förutom att man kan göra bedömningen att nyheten är vad publiken vill ha kan man också säga att både Katrina och Australienbränderna är viktiga, inte bara för de drabbade utan också för oss, eftersom de har en koppling till klimatfrågan. Det ger en lysande möjlighet att ta upp ett viktigt ämne, som annars lätt blir tråkigt. Medierna uppfyller sin informationsfunktion.
fredag 23 januari 2009
Jag tycker om att skapa. Det kan gälla hantverk som sömnad, tovning eller keramik. Med varierande framgång. Speciellt när det gäller keramik. Mycket och fult skulle man kunna sammanfatta det.
Förutom praktiskt skapande tycker jag också om att skapa i fantasin. Teoretisk trädgårdsskötsel ägnar jag mig t.ex. mycket åt. Jag gör upp omfattande ritningar med alla grönsaker jag skall odla för att bli självförsörjande. Vissa år kommer jag faktiskt så långt att jag förodlar på riktigt. Då fylls mina fönster av långa, rangliga små plantor som efter några veckor vissnar ner. Praktisk trädgårdsodling är ju så obarmhärtig. Man får aldrig slappna av. Gör man det och glömmer vattna bara någon enstaka gång så förstörs allt. I teoretisk trädgårdsskötsel däremot händer aldrig det.
Jag ägnar mig också åt teoretisk djurskötsel. Får, höns, kor och hundar tillhör de djurslag som jag kan det mesta om. Tyvärr är jag rädd för djur så där går ju praktiken bort direkt.
Har nu planer på att bedriva teoretiskt fiske också. Tänkte börja med makrill. Om inte annat så kanske jag sen kan förklara för sambon varför han inte får någon fångst.
Den här hemsidan har tillkommit eftersom jag också tycker om att skapa texter och därför går en kurs i journalistik vid Karlstad universitet nu under våren. Dela gärna med dig av dina egna erfarenheter av skapande.
Förutom praktiskt skapande tycker jag också om att skapa i fantasin. Teoretisk trädgårdsskötsel ägnar jag mig t.ex. mycket åt. Jag gör upp omfattande ritningar med alla grönsaker jag skall odla för att bli självförsörjande. Vissa år kommer jag faktiskt så långt att jag förodlar på riktigt. Då fylls mina fönster av långa, rangliga små plantor som efter några veckor vissnar ner. Praktisk trädgårdsodling är ju så obarmhärtig. Man får aldrig slappna av. Gör man det och glömmer vattna bara någon enstaka gång så förstörs allt. I teoretisk trädgårdsskötsel däremot händer aldrig det.
Jag ägnar mig också åt teoretisk djurskötsel. Får, höns, kor och hundar tillhör de djurslag som jag kan det mesta om. Tyvärr är jag rädd för djur så där går ju praktiken bort direkt.
Har nu planer på att bedriva teoretiskt fiske också. Tänkte börja med makrill. Om inte annat så kanske jag sen kan förklara för sambon varför han inte får någon fångst.
Den här hemsidan har tillkommit eftersom jag också tycker om att skapa texter och därför går en kurs i journalistik vid Karlstad universitet nu under våren. Dela gärna med dig av dina egna erfarenheter av skapande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)