Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad
Åsne Seierstad tillbringar några månader hemma hos en bokhandlarfamilj i Afghanistan. Hon berättar framför allt om kvinnornas liv och om det förtryck de utsätts för i samhället och i familjen.
Visst kan man läsa texten som skönlitteratur, trots att den är skriven utifrån fakta, helt i enlighet med Marc Weingartens definition av ”new journalism”. Men inte heller Seierstad kan göra en helt objektiv beskrivning. Att återge en historia innebär ju alltid en tolkning. Berättaren väljer vad som skall berättas och vad som skall utelämnas. Åsne Seierstad betonar att hon som västerländsk kvinna hade tillgång till både kvinnornas och männens värld, som en slags garanti för att hennes bild är mer sann än andras. Och visst är det en förutsättning att hon har tillgång till den värld hon skall beskriva, men det är ingalunda någon garanti för sanningshalten.
All journalistik handlar om att ge en bild av verkligheten. Att det som sägs är sant är en förutsättning. Nåde den som utger sig för att ha skrivit en journalistisk text och som sedan avslöjas ha brister i äktheten. Se bara på debatten om "Gömda".
Ett absolut krav från läsaren är att vi inte blir lurade. Vi vill veta om det är en sann eller påhittad historia. Och vi vill också när det är en påhittad historia att författaren håller sig till reglerna. Att som författare i slutet av en kriminalroman säga att mördaren var en utomjording är inte lyckat såvida inte läsarna från början känner till förutsättningarna att det skulle kunna vara ett logiskt alternativ.
Även Åsne Seierstad fick kritik för sin bok. Bokhandlaren själv kände sig kränkt. Så kränkt att det blev ett rättsligt efterspel. Och visst kan man säga att Åsne Seierstad på sätt och vis har stulit hans historia. Åtminstone så som han själv skulle ha velat återge den.
Men vad är då alternativet? Att göra en helt fiktiv variant av boken? Frågan är om det hade varit så lyckat. Det ligger en styrka i att det är verkliga personer som beskrivs. Om syftet är att förändra världen är det förmodligen mer effektivt. Är syftet däremot att vi skall förstå de mekanismer som leder fram till förtryck eller förstå olika skeende, så spelar sanningshalten kanske inte så stor roll, så länge berättelsen är trovärdig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har valt att blogga om samma bok och landat i ungefär samma resonemang som du. Jag tror också att det är på sin plats att journalistkollegor nagelfar journalistromaner. Det ger en kvalitetssäkring av hela genren. Görs inte denna koll så urholkas kvaliteten och då slutar det i vilken fiktionsgenre som helst. både Tycker ändå du har en viktig slutkläm -vill man förändra något så ger en verklighetsbakgrund en helt annan tyngd. En fiktionsroman kan avfärdas direkt. Det låter sig inte göras med "Bokhandlaren i Kabul" oavsett om författaren kryddat storyn en aning eller inte.
SvaraRadera/Mattias J
Detta om en historia är sann eller påhittad är verkligen viktigt för människor. Jag kommer aldrig att glömma den mediastorm som författaren James Frey blev utsatt för när det visade sig att innehållet i hans bok "Tusen små bitar" inte var så autentiskt som författaren själv uppgivit. Oprah Winfrey kände sig kränkt och förlaget drog tillbaka boken för att senare ge ut den med ett inkluderat meddelande som sa; ”flera fakta har förändrats och händelser förskönats". Så lurade gillar vi inte att bli som läsare!
SvaraRaderaHej Cecilia!
SvaraRaderaJag håller med dig om att det inte finns någon definitiv sanning, allting är subjektivt. Att bokhandlaren stämt Seierstad får mig att tänka på dokusåpa-deltagare som känner sig kränkta över hur de framställs i tv. Deras syn på "sanningen" är en annan än de som beskriver den har.
Jag såg en gång en dokumentär om den elake maken i "Inte utan min dotter". Han hade en helt annan version av händelserna än den som hans fru beskrev i sin bok. Det finns alltid två eller fler versioner.
Själv tycker jag att det är spännande och kul att läsa new journalism. Att det är sant ger det, precis som du säger, en extra krydda. Har författaren ändrat något, som i Gömda, kan man ju bara lägga till att vissa detaljer har ändrats. Det var synd att Liza Marklund inte gjorde det.
Ha d fint
Lina