Etikens gråzoner

I pressens egna publicitetsregler står det att man inte skall framhäva berörda personers sexuella läggning eller religiösa åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget.

När det gäller mordet på en homosexuell man i Malmö före jul ser jag ett antal faktorer som komplicerade vad som skulle publiceras.

Att bedöma betydelsen för sammanhanget.
Att polisen inte (ännu) såg ett klart samband mellan offrets läggning och de misstänktas religiöst grundade moral, behöver inte betyda att det inte finns något samband. Bara det faktum att offret var homosexuell och de misstänkta tidigare visat sig ha starkt negativa åsikter om homosexualitet kan vara ett motiv. Då bör man enligt min mening kunna rapportera det precis som man rapporterar om möjliga motiv i andra sammanhang. ( t.ex. att offer och gärningsman hade ouppklarade affärer o.s.v.)
Bara man talar om att polisen ännu inte vet om det är det verkliga motivet och att de inte är dömda, bara misstänka.

Offret och allmänintresset
Egentligen tycker jag att det är mer problematiskt vad man röjer om offret. Det kan ju hända att personen i fråga inte kommit ut som homosexuell. Samma problem uppkommer när det gäller att rapportera om att ett offer varit kriminell. Hänsyn till anhöriga och det faktum att offret inte kan försvara sig gör det extra problematiskt. När det gäller misstänkta hatbrott tycker jag att det har ett så pass stort allmänintresse att det står över den olägenhet det kan ha för anhöriga att offrets läggning görs känd. .

Rädsla att underblåsa rasism.
En anledning till att det är lättare att skriva om en homofob pingstpastor än om muslimska fanatiker är rädslan att underblåsa rasism. Här tror jag att en viss försiktighet kan vara berättigad. Om man inte hade misstänkt att religionen var en del av motivet kanske man inte skulle publicera något om den, men så var inte fallet här. Jag tror precis som Aftonbladets chefredaktör att för mycket förtigande kan spä på känslan av att etablissemanget utelämnar sanningen. Man kan säga ganska mycket bara man försöker vara nyanserad.
Dessutom tror jag att det är viktigt låta invandrare komma fram och ge en motbild i andra sammanhang (som att inte bara visa Rosengård när det är problem).

Namnpublicering
Skamstraffet är avskaffat i Sverige. Därför ser jag ingen anledning att publicera namn. Oavsett om det skrivs ut på nätet eller ej. Att sedan andra kan misstänkas må vara hänt.