Minns du debatten om videovåldet i början av 80-talet?
Min mamma var mycket upprörd över de nya videoapparaterna som spred våldsamheter till ungdomar. Hon gick på möten och agiterade mot den hemska nymodigheten. Nu i efterhand har debatten ett löjets skimmer över sig. De flesta inser att det ju faktiskt bara var en teknisk pryl som visserligen möjliggjorde spridning av usla filmer, men också innebar något bra.
Parallellen till internet är uppenbar. Därför blir jag förvånad både över de som förfasar sig och de som ser de nya sociala medierna som någon slags frälsning.
Truth – sanning är en av de punkter som i boken ”The Elements of Journalism” anges som kännetecken för den goda journalistiken. Journalistiken kan använda sig av de sociala medierna både för input och för output. I artikeln ”Social media – journalistikens räddning” ser skribenten de nätbaserade medierna som viktiga informationskanaler för att ta reda på vad som för tillfället berör människor. Men frågan är hur sann den informationen egentligen är. Eftersom jag är forskare är jag van att tänka i termer av representativitet och bortfall. Det finns anledning att tro att vissa människors röst inte blir hörd i de sociala medierna. Pensionärer är, ännu så länge, underrepresenterade när det gäller bloggande och internetanvändning. Å andra sidan är inputen ändå ett steg framåt, när det gäller journalisters möjlighet att ta del av människors tankar.
Who journalists work for – i vems intresse skrivs en artikel är en annan viktig punkt i ”The Elements of Journalism”. Även här innebär nätbaserade medier både plus och minus. Det positiva är att människor har möjlighet att publicera sig utan det filter som ägare av de traditionella medierna i värsta fall kan utgöra. Å andra sidan kan det vara svårare för läsaren att få reda på om det finns intressenter som ligger bakom en publicering på nätet.
Jag tror inte att sociala medier är journalistikens räddning, men väl ett användbart instrument om man fortsätter att vara kritisk och inte glömmer dem som inte deltar.
/Cecilia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
He Cecilia!
SvaraRaderaJag ska egentligen inte kommentera din blogg, men jag ska resa iväg och de jag skulle kommentera har inte bloggat ännu.
Jag håller med dig om att vem artikeln egentligens krivs för är en viktig punkt. Jag har tänkt på att även en nyhetsartikel som endast ska rapportera och spegla det exakta händelseförloppet kan man ofta ana skribentens närvaro i texten. På en blogg vet man i alla fall att det handlar om den personens tanklar och åsikter, där är det MENINGEN att man ska tycka och tänka saker.
Jag ser bloggen som ett bra verktyg att kanske kunna påverka saker som annars bara beslutas och diskuteras ovanför ens huvud.
MVH Linda Carlén-Hallström
Cecilia,
SvaraRaderaDu har helt rätt i din beskrivning av de olika vågor av "teknikpanik" som man kan konstatera i historien. Hade man fått tro debatten på 1920-talet så hade inte en enda tidning funnits kvar ett decennium senare. Då var det radion som var den nya boven. På 1940- och 50-talen var det ju dags igen för det ännu mer "dominerande och kvävande" mediet television...
Men du tar upp flera relevanta diskussionspunkter: Är en journalistiskt värderad, bearbetad och "objektiv" sanning mer relevant för medborgarna än tio olika åsikter, subjektiva inlägg förmedlade av bloggar? är sanningen resultatet av en mångfald av åsikter eller av en enda väl bearbetad bild?
Hmmm...
hej cecilia!
SvaraRaderaintressant paraltell till "videovåldet" och det mia kallar "teknikpanik". jag frågar mig dock vad som händer nu när internet börjar regleras och kontrolleras allt mer. jag tänker på nedladdning och IPRED men också på förslag som funnits om att bloggar måste ha ansvarig utgivare. (vad hände med det egentligen?)
känner mig inte så tilltalad av den värld (det internet) som dessa regleringar kan komma att skapa. men säkerligen kommer tekniken och den mänskliga intelligensen hitta sätt att ta sig förbi även dessa hinder.
slutsats: internet finns där, är en del av verkligheten nu. liksom du tror jag varken det är frälsningen eller något att förfasa sig över.
ha det fint!
moa
Hej Cecilia,
SvaraRaderaen inledning som gjorde att jag blev intresserad och läste vidare. Jag minns inte debatten om videovåldet, men jag kan tänka mig att människors rädsla för det nya inte har förändrats genom åren. Videodebatten kan tyckas löjlig, men den har fortfarande ett spår av sanning i sig. Videovåldet kommer inte förstöra våra unga, men det är en del av en konsumtionsform som i värsta fall kan inverka på dem negativt.
Kanske är det likadant med Internet, det nya är det vi är rädda för, men här finns kanske en kärna till berättigad oro.
Internet är inte någonting att förfasa sig över, men inte heller "räddningen". Men de sociala medierna ger i alla fall någonting nytt till mediavärlden, på ont och gott.
Ha det bra!
/Linnea Johansson
Hej Cecilia!
SvaraRaderaEn sen kommentar kommer här.
Kul att läsa dina tankar. Det ligger mycket i det du skriver om att de sociala mediernas begränsningar vad gäller representativitet. Många grupper tar ju som sagt inte del av dessa medier, och därför blir deras påverkan mindre. kanske är detta nästa stora uppgift; hur man kan göra även de sociala medierna tillgängliga för fler?
Ha det fint,
Charlotte