Etikens gråzoner

I pressens egna publicitetsregler står det att man inte skall framhäva berörda personers sexuella läggning eller religiösa åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget.

När det gäller mordet på en homosexuell man i Malmö före jul ser jag ett antal faktorer som komplicerade vad som skulle publiceras.

Att bedöma betydelsen för sammanhanget.
Att polisen inte (ännu) såg ett klart samband mellan offrets läggning och de misstänktas religiöst grundade moral, behöver inte betyda att det inte finns något samband. Bara det faktum att offret var homosexuell och de misstänkta tidigare visat sig ha starkt negativa åsikter om homosexualitet kan vara ett motiv. Då bör man enligt min mening kunna rapportera det precis som man rapporterar om möjliga motiv i andra sammanhang. ( t.ex. att offer och gärningsman hade ouppklarade affärer o.s.v.)
Bara man talar om att polisen ännu inte vet om det är det verkliga motivet och att de inte är dömda, bara misstänka.

Offret och allmänintresset
Egentligen tycker jag att det är mer problematiskt vad man röjer om offret. Det kan ju hända att personen i fråga inte kommit ut som homosexuell. Samma problem uppkommer när det gäller att rapportera om att ett offer varit kriminell. Hänsyn till anhöriga och det faktum att offret inte kan försvara sig gör det extra problematiskt. När det gäller misstänkta hatbrott tycker jag att det har ett så pass stort allmänintresse att det står över den olägenhet det kan ha för anhöriga att offrets läggning görs känd. .

Rädsla att underblåsa rasism.
En anledning till att det är lättare att skriva om en homofob pingstpastor än om muslimska fanatiker är rädslan att underblåsa rasism. Här tror jag att en viss försiktighet kan vara berättigad. Om man inte hade misstänkt att religionen var en del av motivet kanske man inte skulle publicera något om den, men så var inte fallet här. Jag tror precis som Aftonbladets chefredaktör att för mycket förtigande kan spä på känslan av att etablissemanget utelämnar sanningen. Man kan säga ganska mycket bara man försöker vara nyanserad.
Dessutom tror jag att det är viktigt låta invandrare komma fram och ge en motbild i andra sammanhang (som att inte bara visa Rosengård när det är problem).

Namnpublicering
Skamstraffet är avskaffat i Sverige. Därför ser jag ingen anledning att publicera namn. Oavsett om det skrivs ut på nätet eller ej. Att sedan andra kan misstänkas må vara hänt.

Blogg A- Vedeldning

Göteborgspostens förstasida toppas idag av en nyhet med rubriken ”så farlig är vedeldningen”. Det gäller en undersökning där man sett att husägare som eldar med ved får höga halter av cancerframkallande ämnen inomhus. Forskaren bakom undersökningen skall snart lägga fram sin avhandling i ämnet. Undersökningen presenteras alltså inte för första gången idag. Att doktorera inom medicin innebär att man under en fyraårsperiod skriver mellan 3 och 5 vetenskapliga artiklar som publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Det är alltså ingen ny nyhet. Ändå bedöms det som en så viktig nyhet att det hamnar som toppnyhet i dagens GP.

Fichtelius skiljer på en färsk nyhet och en okänd nyhet i boken, ”Nyhetsjournalistik. Tio gyllene regler”. Göteborgsposten bedömer uppenbarligen att nyheten är okänd för de flesta av läsarna, även om den inte är färsk.
Nyheten anses förmodligen också som viktig eftersom många berörs (vedeldning är vanligt) och effekten kan vara allvarlig (cancer). I artikeln står det som mellanrubrik Eftersatt forskning. Rubriken bygger på vad forskaren själv säger. Eftersom jag själv har forskat vet jag att den forskare inte finns som tycker att det har forskats tillräckligt inom det egna fältet. Jag inser att granskandet kan vara svårt när någon annan har kunskapsövertag, men då kanske man skall vara försiktig med rubriker av den här typen. Det gäller att vara kritisk och se vilka egenintressen som kan ligga bakom. Som t.ex. behov av mer medel till den egna forskningen. Kanske man från medias sida anser att själva forskningsprocessen och att forskningen sker inom ramen för universiteten är en slags garant för kvalitet och seriositet?

Nu tror jag inte att GP i det aktuella fallet har anledning att ifrågasätta kvaliteten, men det kan finnas andra fall. Förutom forskaren egna intressen kan anslagsgivare ha intresse av en publicering. I vetenskapliga tidskrifter redovisas därför idag regelmässigt potentiella bindningar av betydelse vid publiceringar. Kanske något för vanliga media att ta efter?

Blogg A: Australien

Tillgången på flashiga bilder och dramatik tror jag är de viktigaste orsakerna till att bränderna och värmeböljan i Australien har fått så stor uppmärksamhet i TV. Både TV4 och SVT har rapporterat och visat bilder på gråtande människor som förlorat sina hem. En kvinna berättade att hon hade sett grannhusen explodera, ett efter ett.
Däremot har inte nyheten varit lika stor i Göteborgsposten eller i radio. Eller är det bara som jag upplever det? De starka bilderna gör förstås att jag berörs mer.

Detta är vad publiken vill ha…
Jag tycker att man kan se en parallell till rapporteringen från orkanen Katrina i New Orleans. Bengt Johansson beskriver i rapporten ”Vid nyhetsdesken” varför Katrina fick mycket mer uppmärksamhet än en samtidig katastrof i Asien, där det var många fler dödsoffer. Den kulturella närheten, tillgång till bra bilder och att man kunde följa ett dramatiskt förlopp ansåg han var förklaringen till nyhetsvärderingen.
Fichtelius nämner Norrmalmstorgsdramat som exempel på en cliffhanger i sin bok ”Nyhetsjournalistik. Tio gyllene relger”. De instängda sjömännen i u-båten Kursk är ett annat exempel. Lika dramatiskt är det kanske inte i Australien, men lite åt det hållet eftersom alla eldhärjade områden inte kan nås ännu och bränderna fortfarande pågår.

…men också vad man anser att publiken bör få veta något om
Förutom att man kan göra bedömningen att nyheten är vad publiken vill ha kan man också säga att både Katrina och Australienbränderna är viktiga, inte bara för de drabbade utan också för oss, eftersom de har en koppling till klimatfrågan. Det ger en lysande möjlighet att ta upp ett viktigt ämne, som annars lätt blir tråkigt. Medierna uppfyller sin informationsfunktion.